Jag ser min forna kollegas statusrad på Facebook och kommentaren den där är bäst! Vaddå? undrar jag. Hjälpsamma som alla utvecklare är hjälper de såklart mig att få lite kul så här på fredagseftermiddagen.
Ännu lite roligare blir det om du klistrar in javascript:alert(Array(16).join(“lol” – 1) + ” Batman!”).
Alla arbetsgivare vill ju ha de allra bästa medarbetarna. De som passar allra bäst för uppgiften. De som helt enkelt är bäst. Men eftersom alla vill ha dem så måste jag som arbetsgivare sticka ut och visa vad jag är och vad jag kan erbjuda de som jag vill ska bli mina medarbetare. En blivande anställd vill ju kunna skaffa sig en uppfattning om hen passar in eller inte. Jag läser om hur arbetsgivare jobbar med arbetsgivarvarumärke/employer branding och förvånas över att det som står längst ner i artikeln inte kommer först.
De mest framgångsrika bolagen gör mer intern research än extern. Den viktigaste kunskapen får man genom att fråga de medarbetare företaget man har vad de tycker om företaget, varför de har valt att jobba här och vad är de nöjda med.
Försök förstå dem och se vad de vill ha. Man måste börja inifrån för att arbeta sig ut.
Det borde väl vara självklart att börja med att stämma av med de som redan är anställda för att ta reda på varför de stannar kvar och hur de beskriver dig som arbetsgivare. Den bild de förmedlar är ju den som de framtida medarbetarna kommer att konfronteras med oavsett vad som står i arbetsgivarvarumärkesmanualen. Om de anställda ger dig en ett annan bild av dig som arbetsgivare än du själv har är det dags att bestämma vem som har rätt och vem som har fel. Är vi det vi säger att vi är eller det andra säger att vi är? Jag minns en chef på ett företag som självsäkert sa ‘vi är inget jeansföretag’ men när jag tittade mig runt bland de anställda hade var och varannan jeans. I årsredovisningen retuscherades dock jeansen och blev svarta chinos.
Vill också säga att jag tycker att du gör ett fantastiskt bra jobb! Det är inte alltid lätt att vara kvinna och jobba med det här (jag vet hur det kan vara).
Jag blir glad när jag läser mejlet men börjar sedan fundera på det där med att det inte är lätt att vara kvinna just i detta sammanhang. Jag inser snabbt att jag inte ens har reflekterat på det utan att jag istället i detta sammanhang ibland har känt att det är andras fascination av sakämnet som ibland gjort att jag känt mig mal placé men att jag anser att mina andra erfarenheter väger upp min eventuella brist där. Men att det ska vara svårare för mig som kvinna det har jag inte känt. När jag sedan läser om att SCA ska sponsra en båt med endast kvinnlig besättning i Volvo Ocean Race så fastnar jag givetvis på meningen ‘Den nya båtdesignen möjliggör för en kvinnlig besättning’. Va?! Det kan väl inte vara så att en båt måste göras på ett speciellt sätt för kvinnor som damsadel och damcykel. Efter lite mer läsning inser jag en det nog ligger en del i det då kappseglingsteamen i racet de senare åren har tävlat om vilket som har mest muskelmassa. Och det är ju bättre att ändra förutsättningarna för ett mer jämställt kappseglingsrace än att gilla läget så visst är den nya båtdesignen bra. För alla. Det kanske helt enkelt är så att det i vissa sammanhang inte alltid är så lätt att vara kvinna, eller man heller för den delen, och då behöver vi se till att ändra förutsättningarna och helt sonika ta fram en ny båtdesign. Voilà!
I våras efter att ha lämnat på förskolan mötte jag ett barn som hoppade rep till skolan. Så kul det såg ut. Att springhoppa hela vägen till jobbet vore ju en bra start på dagen tänkte jag men har faktiskt inte prövat. Det jag däremot har gjort är allt börja hoppa dubbelhopprep igen. Dubbelhopprep var stort när jag gick på mellanstadiet, vi hoppade på rasterna och önskade att vi var lika duktiga som de duktiga tjejerna från USA som vi såg på Lilla Sportspegeln. Och det är något visst med hopprep. Något glädjefullt. Dubbelhopprep blir ju så klart dubbel glädje. Tack vare Britta Blomberg fick jag testa om jag hade lite hopp i benen och hade kvar känslan för att hoppa in och ut i. Och det hade jag.
Koncentrerat vevar jag.
Nu har Britta dragit igång dubbelhopprep.se och sett till att hoppsugna träffas och hoppar. Idag var de med i Nyhetsmorgon och visade upp sina färdigheter, Dubbelhopprep i Nyhetsmorgon.
Den senaste tiden har det varit mycket löpning på tapeten och att fler anger i sitt CV att de springer maraton för att på så sätt visa på att de är målinriktade och klarar av att leverera. Så varför inte skriva in dubbelhopprep som merit i CVt? Att klara av att veva jämt och i takt, att som hoppare komma in i rätt rytm för att lyckas hoppa utan att förstöra bågen och att sedan gå till mer avancerade övningar som att hoppa två samtidigt, hoppa eget rep samtidigt och så vidare – allt detta visar ju på att du klarar att ha ett antal uppgifter igång samtidigt och sortera ut det viktigaste för att klara uppgiften. Plus mycket mer. Vem vet, om några år kanske dubbelhopprep har slagit ut maraton som bästa träningsmerit på CVt.
Emma Gray Munthes tweet om tramporgeln fick mig att fundera ytterligare på mitt språk. När jag pratar om mina barns lärare så kallar jag dem just så, lärare, oavsett om de jobbar i år 1 eller på gymnasiet. Men när jag tänker på den lärare jag hade i klass 1, som spelade på tramporgel, så tänker jag på henne som fröken (trots att hon var allt annat än fröken, gift som hon var med fyra barn). Jag tänker på henne som fröken men jag benämner henne som lärare i tal och skrift. Men mina barn har aldrig haft en fröken i skolan, bara lärare.